Att läsa gamla sockenstämmo - eller kyrkorådsprotokoll kan vara både lärorikt och underhållande. Domböckerna är kanske ännu mer detaljrika då det i dessa fall gällde att fria eller döma en anklagad. Sockenprotokollen talar mer om saker som inte gått ända till domstol men det som avhandlas kan ändå vara nog så dramatiskt. Jag skall återge en händelse från Ullånger år 1826 då församlingens komminister hette Johannes Ångström. Han var född 1762 i Selånger och tjänstgjorde i Ullånger 1823 - 1829 och han bodde då i Törna by.

Protokollet är daterat 1826, "den 4 juni, andra söndagen efter Trefaldigheten" och behandlar ovänskap i en familj på Ullångersfjället. Så här har komminister Johannes Ångström mycket prydligt skrivit: "Då det angifna målet, att Bonden Olof Ersson i Björnsjön och hans Hustru icke lefve i ägta kärlek och enhälligt tillsammans - eftersom, att de ofta illa och kärlekslöst bemötte sina grannar - företogs till pröfning. Utaf tillkallade vittnen, i synnerhet Bonden Eric Larsson och hans Hustru derstädes, upplystes, att Olof Ersson och hans Hustru icke allenast ofta sjelfva lefva i oenighet, utan ock foro ut i hatfulla uttryck emot sina grannar, hvilka ock å sin sida tycktes visa mindre varsamhet i sitt uppförande och liten ohåga, att undvika ledsamheter och ett fridsamt lefverne. Kyrkorådet tog sig deraf anledning att gifva dem å ömse sidor skriftliga föreställningar och varningar, samt förehöll dem deras gudlöshet - hvarvid ock tillsades dem, att om de hädanefter förde en sådan gudlös lefnad, skulle den eller de, som ofredade de andra ock de som blefvo förvanna ofelbart blifva dömda till stockstraff".

Ullånger ut supra på Kyrkorådets vägnar Johannes Ångström

Att dömas till stockstraff innebar att den dömde fick benen fastkedjade i en stor stock som låg på kyrkvallen vid ingången till kyrkan. Där fick han (eller hon) sitta och skämmas under högmässan. Fylleri, uppstudsighet mot husbonde, snatteri och slagsmål var de vanligaste brotten där det brukade räcka med att sitta i stocken. Den här typen av bestraffning som användes till år 1841 kallades för skamstraff - den dömde skulle skämmas offentligt. Grövre brott bestraffades med fängelse och i särskilt svåra fall utdömdes dödsstraff.

Den bråkiga familjen på Ullångersfjället hittar jag i kyrkböckernas husförhörslängd. Olof Ersson var född i Stavred i Bjärtrå 1786 och vid giftermålet 1815 med Brita Nilsdotter i Björnsjön i Ullånger hette han Stafverin, tydligen efter namnet på sin födelseby. Han tituleras landbonde, alltså arrendator i vigselboken men kallas efter giftet för bonde i Björnsjön på det hemman där hans hustru Brita var född. När oroligheterna inom familjen anmäldes till kyrkorådet 1826 hade Olof ändrat sitt efternamn till Ersson efter sin fars, Erik Olofssons, förnamn. Familjen Ersson i Björnsjön hade hunnit få fem barn och ett sjätte föddes i maj 1829. Sämjan makarna emellan blev tydligen så pass bra att det blev en pojke till - trots allt bråk tidigare.

Vi får hoppas att Olof Ersson i Björnsjön och hans hustru blev sams både inom familjen och med sina grannar så att hotet om att sitta i stocken aldrig behövde verkställas. Jag har i alla fall inte hittat några fler anteckningar i kyrkoprotokollen om de bråkande makarna. Troligen aktade man i fortsättningen lite bättre på sina tungor för att slippa fler åthutningar av kyrkorådet. År 1826 bodde totalt 22 personer i Björnsjön - idag bor visst 4 personer i byn.

I vår tid verkar det underligt att kyrkorådet bestämde och hotade med straff för ett familjebråk, men kyrkan hade vid den här tiden mycket stor makt. Dessutom ligger det jag berättar här, käre läsare, beroende på Din ålder, inte mer än fyra eller högst fem generationer tillbaka i tiden. Det kan ha varit min farfarsfarfar eller Din mormorsmormor som "togs i örat" av kyrkorådet.

Folke Bohman

Copyright © Folke Bohman - alla rättigheter förbehållna -