Ett familjebråk i Kallsta år 1621

Någon gång på hösten 1621 var det tydligen ett bättre kalas hos bonden Erik Nilsson i Kallsta. Ett efterspel till kalaset blev det vid rannsakning i Ullånger den 9 januari 1622. Det rörde sig om ett " perlemente " mellan en man vid namn Peder Nilsson från Invik i Ullånger och hans son Jon Persson i Röksta i Nordingrå, " varvid denne kom att utgjuta sin faders blod ", som det står i rannsakningsprotokollet. Fjärdingsmannen Olof Olofsson i Vik ( nuvarande Utvik ) gav därom tillkänna, som den gamla termen lyder.

Fadern Peder Nilsson från Invik fick efter avlagd ed berätta hur det hela hade gått till. Det kan läsas mellan raderna att det dracks rätt ordentligt på kalaset i Kallsta den där kvällen. Peder Nilsson och hans son var alltså på samma fest, och " medan de där drucko ", som det står i landstingsakten, blev sonen Jon arg på en man från Kallsta som hette Erik Eriksson, men som inte var med på kalaset. Denne Erik Eriksson hade haft Jon Persson med till arbete i Västerbotten, men "inte givit honom tillfyllest i lön". Däremot fanns en annan man med på festen, som också två gånger hade varit på arbete i Västerbotten för Erik Eriksson. Det vore intressant att veta vilket sorts arbete man utförde i Västerbotten, men det står ingenting om detta i handlingarna.

Enligt protokolltexten "när männen tillika med värden blevo druckna" fruktade Peder Nilsson att hans pojke Jon Persson skulle ge sig på Erik Eriksson, den man som Jon ansåg inte hade betalat ut tillräckligt stor lön till honom. Erik Eriksson fanns tydligen utanför huset tillgänglig för resonemang. Jon Persson har nu sin kniv i handen och är på väg ut på gården. Hans pappa Peder "kastar en tallrik i bröstet på honom och ber honom att stanna inne samt tar honom i armen". Då säger sonen Jon till sin far "Varen stilla till dess någon taler till Eder, och sätter honom i bänken". Under det här tumultet blir Peder "av kniven som Jon hade i handen skuren genom ylletröjan och i bröstet, så att blodet utkom".

I rättegången tillfrågades dom som varit med om uppträdet, om dom trodde, att "Jon gjort detta med vrede". Efter avgiven ed på lagboken vittnas nu, att detta inte varit illa menat, utan "skett i misshugg". Dessutom tycks såret ha varit ganska lindrigt, då Peder Nilsson "icke legat uppå säng av skärandet". Inför rätten ber Jon sin far om förlåtelse och får denna, men rätten kan inte låta det stanna vid detta. Eftersom sonen inte lytt sin fader vid första tillsägelsen, utan sedan "utgjutit sin faders blod", ansåg rätten, att han "androm till varnagel" borde straffas. Underlagmannen Nils Bengtsson kunde emellertid inte finna "klar lag uppå detta", varför man beslöt att förfråga sig om straffet hos lagmannen Axel Oxenstierna. Rätten rekommenderar dock ett lindrigt straff.

Vilket straff Axel Oxenstierna förordade finns inte omnämnt i rättegångsreferatet, utan kommer troligen i något senare protokoll. Om nu rikskanslern Axel Oxenstierna, kung Gustaf II Adolfs närmaste man, över huvudtaget lämnade något svar. Kungen hade på sommaren 1621 gripit till vapen mot Polen och utökat det 30-åriga kriget, som hade inletts redan 1618. Rikskanslern hade nog en del annat att fundera över, än på vilket sätt Jon Persson i Röksta skulle straffas för sitt fylleslagsmål.

Underlag till artikeln delvis från Johan Nordlander: Norrländska Samlingar rörande olika förhållanden i Ångermanland bl.a. på 1600-talet

Folke Bohman

Copyright © Folke Bohman - alla rättigheter förbehållna -