Drottning Christinas ettöring.
För någon vecka sen råkade jag titta i en byrålåda som fått vara i fred en längre tid. Jag letade en sak, som jag förresten aldrig hittade, men i stället fann jag ett mycket gammalt svenskt mynt som jag köpt för minst 25 år sen. På den stora tjocka kopparslanten står det 1 ÖR och årtalet 1648 i romerska siffror. Det är en rejäl ettöring, mycket större än våra nuvarande slantar och den väger lika mycket som 10 st. av dagens 10 - kronorsmynt. Den präglades i Avesta samma år som det äntligen slöts fred i det som kallades 30-åriga kriget. Den s.k. westfaliska freden gjorde Sverige till en riktig stormakt i Europa 16 år efter Gustaf II Adolfs död på det dimmiga slagfältet vid Lytzen. Det här fick vi lära oss i skolan och den svenska stormaktstiden skildrades med högtidlig stolthet. Jag har roat mig med att ta fram lite uppgifter från 1648 som jag hoppas ska kunna komplettera skolböckernas berättelser.

År 1648 var drottning Christina 22 år gammal och hon skulle regera landet till år 1654 då hon abdikerade och flyttade till Rom där hon övergick till katolicismen, den kyrka som hennes far Gustaf II Adolf så kraftigt bekämpat. Det finns olika uppgifter i forskningen runt Christina, ibland sägs hon vara en blyg och försynt kvinna som passade bättre i Italien än i Sverige. Andra historiker beskriver henne som en riktig ragata, och sanningen torde som vanligt ligga någonstans mitt emellan. Man vet säkert att hon redan vid 18 års ålder talade fem språk obehindrat, däribland latin. Hon var en lysande brevskriverska och minst sagt rättfram i vad hon meddelade sina undersåtar. Hon stannade i Rom till sin död och ligger begravd i St Peterskyrkan.

Men hur var det i våra trakter för 350 år sen ? Det är ganska lätt att finna uppgifter om kungar och drottningar men betydligt svårare när det gäller s.k. vanligt folk. Mantalslängder, jordeböcker, länsräkenskaper och domböcker ger i alla fall en bild av vår omgivning. I Härnösand t.ex. stadfästes 1648 en ny stadsplan som bl.a. innehöll en bro från fastlandet till Mellanholmen och ett tullstaket runt stan. Bönderna i närområdet måste föra sina produkter till försäljning inne i stan och all handel utanför stan, det som kallades landsköp, var strängt förbjudet. Ett nytt residensbygge för landshövdingen Johan Strijk pågick som bäst och det här året utfärdades också privilegier för ett skeppsbyggnadskompani i Härnösand. Staden Härnösands mantalsskrivna befolkning var blygsamma 326 personer år 1648. Senare delen av 1640 - talet och några år framåt var ett synnerligen händelserikt skede i stadens utveckling med mycket "buller och bång" inom stadsförvaltningen. Den som är intresserad kan läsa om det här i Gösta Buchts "Härnösands historia" del 1.

Hur stod det till i Ullånger med omnejd ? Vi låg, då liksom idag, på behagligt avstånd från myndigheterna i residensstaden, men domböcker och handlingar ur Krigsarkivet visar att detta hjälpte föga. Det långa kriget med de oändliga utskrivningarna av rekryter och många års svår missväxt höll på att utarma landet fullständigt. Dessutom låg Ullångers socken illa till, då där skrevs ut både båtsmän och soldater. Just det här året skulle endast båtsmän utskrivas och knektarna skrivas ut från socknarna längre in i landet. Det här fungerade inte utan militären krävde fullt antal och mer än hälften av dem som for ut till kriget i Mellaneuropa kom som vanligt aldrig hem igen. Familjer splittrades, barn och gamla dog ibland av svält, hemman och torpställen låg öde. Antalet mantalsskrivna i Ullånger omkring 240 personer. Ju mer jag läser i gamla handlingar desto mer tycker jag att Sverige fick betala ett alldeles för högt pris för att under ett knappt århundrade kallas stormakt.

Det finns mycket mer att berätta från den här tiden, men jag ska inte trötta ut mina läsare alldeles. En annan gång kanske jag berättar om de två officerarna som bodde på varsitt hemman i Törna, om den gamle orkeslöse prästen, om pigan som dömdes för stöld i Utvik eller om drängen som av en trollkunnig kvinna skickats till fäbodarna med ett knyte som efterhand blev så tungt att han inte orkade bära det. Men det får bli en annan gång

Folke Bohman

Copyright © Folke Bohman - alla rättigheter förbehållna -