Ullångers Båtvarv - en gammal bortglömd industriLängst in in den djupa Ullångersfjärden fanns en gång i tiden ett litet båtvarv. Det låg på södra sidan av fjärden i byn Utvik och därför kallas det i officiella handlingar ibland Utviks och ibland Ullångers båtvarv. Redan på Gustaf Vasas tid i mitten av 1500-talet byggdes båtar här. I en förteckning om byggda fartyg som Kgl. Kommerskollegium gjorde för år 1556 redovisas sju skutor för Norra Ångermanland på sammanlagt 50 läster. För de södra socknarna står Ullånger för nästan halva tonnaget med landskapets största skuta på 12 läster. Vid den här tiden var en läst ungefär 1000 kg och avsåg lastförmågan. 'Ullångersskutan' kunde alltså lasta 12000 kg och räknades som ett stort fartyg. Den som vill veta mer om skeppsbygge i Ångermanland kan läsa fil.dr. Th. Hellmans artikel i Sjöhistorisk Årsbok 1947.

Gammal handelsplats
En anledning till att ett båtvarv fanns i Utvik kan vara att orten sen länge varit en handels- och marknadsplats. På den 150 år gamla lagaskifteskartan ser man att varvet låg öster om nuvarande båthamnen förbi bryggan där Höga Kustenbåtarna idag ligger. Marknaderna hölls på åkrarna lite längre väster om båthamnen på södra sidan av Inviksån, som då var betydligt större och djupare än idag. I en landshövdingsberättelse från mitten av 1800 - talet ser jag att Ullångers marknad var näst störst i landskapet efter Korsmässomarknaden i Härnösand. Ur skifteshandlingarna för Utvik finns en rolig notering om ersättning till en bonde som skulle köpa virke. Bonden klagade, eftersom han "för dyra pengar måste skaffa bräder från båthwarfvet i Utvik". Där kunde man tydligen konsten att ta betalt.

Storhetstiden 1850 - 1860

Att exakt fastställa hur många fartyg som byggts på Utviks båtvarv är omöjligt. Det troliga är att verksamheten pågått under mycket lång tid men säkerligen inte oavbrutet. Varvets riktiga storhetstid kom mellan åren 1850 och 1860, då fem stora segelfartyg byggdes I fribrev och mätbrev, de två officiella handlingar som utfärdades för varje skepp som ett sorts pass - och nationalitetshandling, finns fartygens namn, storlek, ägare, byggare och befälhavare angivna. Här finns alla uppgifter om skeppet när det lämnade varvet vid Ullångersfjärden för att segla ut på världshaven. Segla förresten - vid den här tiden fanns det inga motorer på de fartyg som lämnade Utvik.

Briggar och barkar

Fyra av 1850 - talets byggen var s.k. briggar, vanligen ett tvåmastat segelfartyg med ett briggsegel på aktre masten. Det femte och sista var störst, på 448 ton,en bark, tre- eller fyrmastad, sjösatt 1860. Alla rejäla fraktfartyg omkring 30 - 35 meter långa och nära 10 meter breda med besättningar på 10 - 12 man som seglade runt om i världen. Till Rio de Janerio, Kapstaden, New York, Liverpool, till många medelhavshamnar, till Ostindien och naturligtvis till många europeiska hamnar. Så långt jag kunnat följa skeppen kom inget av dem någonsin tillbaka till Ullånger sen de lämnat varvet.

Byggda på 'kravell'

I mätbreven ser vi att alla båtar på Utviksvarvet byggdes på kravell. Det fanns två olika metoder att bygga träbåtar, klinkbygge och kravellbygge. Vid klinkbygge lägger man bräderna, borden som det heter, i båtsidan en liten bit omlott och sen nitas eller spikas de fast i de böjda 'revbenen', spanten. Vid kravellbygge läggs borden kant mot kant och spikas/nitas fast vid spanten. För att få riktig tätning 'drevades nåten', d.v.s. lin eller tjärat drev trycktes in i skarvarna mellan borden och när båten sjösattes svällde träet så att skrovet blev tätt. Det krävdes stor yrkesskicklighet av båtbyggarna och även när skeppet skulle riggas med master och segel behövdes duktigt folk.

En välkommen arbetsplats
På 1850- talet hade Ullångers församling ungefär 1400 invånare, nästan som idag. Större delen försörjde sig på jordbruk som självägande bönder, arrendatorer, torpare eller som drängar och pigor. Några industrier fanns inte, men just vid den här tiden började några vattensågar uppföras för sågning och försäljning av trävaror. Det fanns en del hantverkare, snickare, smeder, garvare och några handelsmän. Dessutom läser vi i sockenprotokollen om den s.k. högreståndsklassen som bestod av prästen, lantmätaren, kronobefallningsmannen, häradsdomaren och möjligen skolläraren. Den allmänna folkskolan höll just på att införas i socknen, men den ansågs än så länge bara ställa till besvär och orsaka kostnader. Båtvarvet i Utvik som gav många helt nya arbetstillfällen var säkert välkommet.

En tallrot till kranbjälke för 12 skilling

I en räkenskapsjournal från 1851 finns 19 man registrerade som arbetare vid varvet förutom alla som avverkade och körde fram virke ,smeder, repslagare och övrig personal. Där ser man också att en skjuts för 3 man från Nora till Ullånger kostade 2 Riksdaler och 12 skilling, att Christina Jonsdotter i Mäja hade sålt en tallrot till kranbjälke och fått 12 skilling och att Nils Persson från Öden fått 30 skilling för en arbetsdag i januari och 36 skilling för samma i april. Det här och mer därtill finns att läsa i Ullångers Hembygdsbok från 1952.

Briggen "Walkyrian" som skrotades på S:t Helena

Att berätta om de fem skeppen från 1850 - talet skulle bli alldeles för omfattande.Men briggen Walkyrian som finns på fotot får några rader. Fartyget sjösattes i oktober 1857 under befäl av den 35 - årige sjökaptenen L.O. Nenzén, född i Ytterlännäs men enligt uppgift vid den här tiden boende i Docksta. Det blev korta besök hemma i Sverige då resorna mest gick ute på världshaven. Efter många äventyr med nya besättningar och nya befälhavare gjorde Walkyrian sin sista resa i augusti 1876 till Västafrika för att hämta guano ( fågelspillning). Strax efter avgången från land kom hon in i en kraftig sydvästlig storm som höll på att sänka fartyget. Hon började läcka kraftigt, enligt sjöförklaringen 15 tum på två timmar, d.v.s. nära 40 cm. vatten strömmade in på så kort tid. Besättningen fick pumpa oupphörligt, dygn efter dygn. Stormasten var knäckt i vantståndet och fartyget i yttersta nöd. Efter 12 dygn lyckades Walkyrian ta sig i hamn på ön S:t Helena ute i Sydatlanten söder om ekvatorn. Där dömdes hon ut som ej sjövärdig och såldes på auktion samtidigt med lasten den 30 sept. 1876. Det blev senare rättegång om försäkringsersättningen och allt det här och mycket mer finns att läsa på Landsarkivet i Härnösand.

Sista bygget 1918 slutade som pråm

Det gyllene årtiondet 1850 - 60 övergick i det mycket svåra 1860 - talet med korta regniga somrar, missväxt, på vissa håll följde ren hungersnöd. Gamla Ullångersbor har berättat att någon körde med häst och släde över Ullångersfjärdens is på midsommaraftonen 1867. Om detta är skröna eller sanning vet jag inte. Men någon har kanske hört uttrycket "lätt som havra´ (havren) på -67." Skörden uteblev nästan helt och hållet i Ullånger, och en last med säd skeppades som hjälp i nöden från södra Sverige in till Utvikskajen på hösten 1867. Inga fler skepp byggdes på varvet i Utvik, men det berodde inte bara på missväxten. Konkurrensen om frakterna blev hård ute på haven och de ångdrivna fartygen tog mer och mer från segelfartygen. Det dröjde till 1913 innan ett nytt fartyg, en s.k. galeas som hette "Saga" byggdes i Utvik. År 1918 byggdes ett skrov som aldrig färdigställdes utan detta såldes senare och blev pråm i Sundsvall.

Historien om Utviks båtvarv närmar sig slutet. Idag finns bara ett par stora gråstenar kvar på varvsplatsen. I varje sten sitter en kraftig smidd järnring där skeppen kunde förankras före resan ut på de sju haven. "Nordiska Stiernan", "Ansgarius", "Amalia Maria", Gottland", Walkyrian", "Fredric Åkerman" och "Saga". Bakom varje namn döljer sig en egen historia om skeppare, besättningsmän, sjukdomar, rymningar, myterier, grundstötningar, rättegångar och mycket annat. Händelser från en epok i vår historia som aldrig mer återkommer. Kanske kan den här berättelsen rädda en liten del från att glömmas bort för alltid.

Folke Bohman

Copyright © Folke Bohman - alla rättigheter förbehållna -